Tror jag blir tokig!
Hur mycket prylar kan en familj på fyra personer behöva?
Och varför, varför, varför ska alla dessa prylar ligga överallt? Hela tiden, dessutom. Det spelar ingen roll att man plockar undan. Och plockar undan. Och tjatar på de andra att plocka undan.
Alla prylar liksom rör sig. Konstant. De verkar ha ett helt annat enrgisystem än jag.
Alla dessa saker har förvisso inte tagit sig in i mitt hem alldeles för egen maskin.
Jag medger att jag är en blandning av en skata och en hamster. "Den var fin, jättefin. Och tänk, så bra att ha. Någon gång. I framtiden." Eller: "Det är ju en så´n där som jag letat efter! Äntligen har jag hittat den. Då ska jag bara göra mig av med det där jag redan har."
Å, vad det är arbetsamt att vilja ha och vilja spara och inte kunna avlägsna något.
Jag har inte tid att ta hand om allt.
Var är de stora svarta sopsäckarna? Nu vill jag rensa.
När jag var barn hatade jag att städa. I min familj skulle det städas varje lördag. Basta! Inte så konstigt att jag var så morgontrött just på lördagar...
Det var så trist att städa att jag somnade sittande på golvet bredvid sängen.
Make genomlevde ungeför samma i sin äldre barndom. Det har följdaktligen lett till att vi bestämt att vi i vår familj aldrig ska ha bestämda städdagar, vi ska städa när det behövs.
D.v.s. en oavbruten städning, dag ut och dag in.
Det blir aldrig klart
söndag 30 november 2008
STÄDA
Jag som skrev kallas Kia 0 kommentarer
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)